Lapsk vallhund har ett distinkt utseende med vissa specifika faktorer som måste följas för att dess rasstandard ska uppfyllas, något jag tidigare tittar lite närmare på i min artikel om uppfödning av rasen. De har även en mängd distinkta egenskaper som utmärker dem.

Utseende

När det gäller utseende så ska dessa hundar ha en kort men tjock dubbelpäls i form av täckhår samt en tjock underull, detta så att de kan hålla sig varma även i kalla klimat som de i norra Sverige och Finland. Förutom kyla skyddar denna även mot fukt och mot diverse insekter. Dess päls är svart i olika nyanser, ibland till och med gråaktig eller barkbrun. Ofta har den även något ljusare päls på huvudet, undersidan av kroppen, samt på benen.

När det gäller storlek ska de vara medel, och tydligt längre än vad de är höga. Det är en kraftig ras, men de får inte ge intryck av att vara tunga och osmidiga, utan ska fortfarande kunna röra sig med en väldig spänst, smidighet och snabbhet. Något som bidrar mer till detta är även deras tjocka och spänstiga trampdynor. Hanar är tydligt större än honor, med en mankhöjd på ca 51 cm att jämföra med honornas på ca 46 cm. Man kan generellt säga att de liknar andra arktiska hundraser, som till exempel Siberian Husky. Med andra ord är de något varglika till sitt utseende.

Egenskaper

De egenskaper som brukar förknippas med denna hundras är att de är läraktiga, lugna, vänliga, energiska och arbetsvilliga. Många brukar kunna skilja på när det är läge att vara energisk, som när de jobbar, och när det är läge att ta det lugnt, t.ex. när det är inomhus där hemma. De är alltså både energiska, uthålliga och tåliga samtidigt som de kan ta det lugnt när det passar sig, och inte springer runt och är livliga och energiska hela tiden. Detta är ju något som är väldigt skönt för ägare till denna ras, och det är bland annat detta som gör att den även lämpar sig så bra som sällskapshund.

En annan utmärkande egenskap är att lapska vallhundar kan vara självständiga när stunden kräver det, men inte på något överdrivet sätt. De har alltså fortfarande en stor kärlek för och fokus på sina ägare, och de är precis som många andra hundraser därför väldigt lojala följeslagare som ställer upp för sin husse och/eller matte i vått och torrt. Dessutom behöver de inte ägna sig åt just vallning för att må bra, men däremot är de beroende av ett aktivt liv med mycket motion och rörelse. Detta är med andra ord ingen hund som man bör ha om man bor i en trång liten lägenhet och själv är väldigt inaktiv, utan de passar bättre i lite mer lantliga områden där de kan röra sig mycket fritt och har en stor levnadsyta samt en ägare som själv lever ett aktivt liv med mycket motion och rörelse.

Eftersom rasen tidigare använts mycket som jakthundar, så föds många av de här hundarna med en jaktinstinkt. Om man inte ämnar ha dem till just jakt är det därför viktigt att man redan i ung ålder ser till att träna bort denna instinkt.